Att resa och bosätta sig på en annan plats för en längre tid ger så fantastiskt mycket och man lär sig hela tiden något nytt. Något man aldrig lär sig är att säga hejdå. Det här är andra gången jag är påväg hemåt efter ett helt galet bra äventyr, andra gången jag är tvungen att packa ihop mina väskor och säga hejdå till alla vänner och det jag kallat "hemma" under sju månader. Den senaste månaden har det blivit så många hejdå, på tok för många. Känslan av att lämna så många som gett och betyder så mycket är konstig. Just den delen av äventyret hade jag helst sluppit.. Livet är helt enkelt såhär, människor kommer och går och det finns en mening med allt. Vissa kommer jag absolut att träffa igen medan jag kanske aldrig mer kommer att träffa vissa av dem. Man skulle aldrig kunna börja ett nytt äventyr om man inte avslutat ett annat.. Det här är slutet på världens bästa säsong i Whistler, men början på nästa äventyr, ett äventyr jag inte riktigt vet något om än men jag väntar med spänning på att det ska ta fart!!
Efter att ha sett matchen mellan Canucks och Sharks, som Canucks för övrigt vann vilket betyder att de är i Stanley Cup final!!!!!, satte Karin och jag mig på bussen. Vinkade av oss gjorde Elise, Maria och Watson, ännu ett tårfyllt farväl! När det var dags för Karin att gå av i North Vancouver blev jag helt tom. Nu är jag alldeles ensam, det är alltid vi två som blivit lämnade men vi har alltid haft varandra. Efter att ha tillbringat SJU månader tillsammans, i princip 24 timmar om dygnet, kan det ju inte kännas annat än konstigt när man helt plötsligt lämnar varandra. Under de här sju månaderna har jag aldrig varit ensam och på under de här sju månaderna har jag nätt och jämt inte sovit ensam en enda gång.. Imorgon, en dag tidigare än tänkt, beger jag mig hemåt! Det enda som kan stoppa mig är det förbannade askmolnet!!!
There's more to explore,
Sofia
No comments:
Post a Comment